TJEJMILEN - PERSONLIG UTVECKLING Ibland händer det som bara inte får hända. Även om det nu i efterhand är en helt okey erfarenhet. Läs, det här är kul! Mina arbetskamrater och jag hade bestämt att vi skulle springa tjejmilen, sent 1900-tal. Fem härligt laddade tjejer tog Malmö Aviation till Stockholm. 

Det var en lördag. Vi landade på Bromma, tog in på hotell och vi hade en jättekul kväll. Vi åt en god middag och sjöng karaoke och kom ändå rätt tidigt i säng efter musik, glädje och sång. Vi skulle ju ändå idrotta i morgon! Det blev söndag och startskotten ljöd över ett soligt Stockholm. TJEJMILEN vilken personlig utmaning. Vi var några som tyckte samma sak, upptäckte jag då jag såg mig omkring. Medaljen hänger på väggen. Är inte det bra? 

En påminnelse till mig själv varje dag om denna otroligt positiva dag då Clabbe med full entusiasm skrek ut information till oss deltagare på Gärdet - samt mängder om lovord om oss tjejer. Så mycket positiva ord om mitt eget kön har jag inte hört någonsin. 

Högtalarna var på gränsen till att braka ihop då han vrålade -drick vatten under loppet! Jag sprang på en timma någonting och det var kanske inte så bra i relation till vinnaren men den riktiga utmaningen var att vara där. 

Att DELTA är nödvändigt för att skapa förändring. Förstår ni vilken härligt go´ känsla då jag kravlade mig i mål! Ni som sprungit - vet! Denna söndag var således full av spring i benen, god lunch och tjejsnack. Just innan avresa från Bromma till Landvetter kände jag behov av ett toalettbesök. Det var sista utrop och vi fick småspringa till planet. 

Gänget var på topphumörhumör och någon skojade om att "- det bästa med Stockholm, är resan till Göteborg". Ni vet hur det är när planet står på plattan, inväntar annan trafik, för att sedan dra på motorerna till "airborn". Då, just då kände jag att jag inte mådde så bra. 

Jag satt relativt långt bak i planet och jag var bara tvungen att gå på det ställe - man inte får - just då flygplanet lyfter. Detta är inte sant, tänkte jag för mig själv och kollade in skylten "fasten seatbelt". 

Men så var det och nöden har ingen lag! Trots djupandning och koncentration - var jag tvungen att vidta snabb åtgärd - jag mådde illa helt enkelt! Jag öppnade bältet och i stort sätt vräkte mig förbi min okända passagerare, som satt till vänster om mig, lätt chockad. Fokus - kabintoaletten - dock hejdad av flygvärdinnor som beordrade mig tillbaka till min plats. 

Dom var verkligen jättearga och ringde fram till flygkaptenen för att informera om läget, medan hela mitt inre anropade MAYDAY! Men nu gällde det att överleva! 

Med facit i hand var detta verkligen Mental Träning. Det ena var att springa Tjejmilen och det andra att vid nittio grader ha koll på läget. Det krävdes stor pricksäkerhet kan jag säga, i detta trånga utrymme! Såklart denna händelse ligger tryggt i mitt undermedvetna. Här hjälper störningsträning! Vilken TRIGGER! 

När jag ser ett flygplan och hör Magnus Uggla sjunga "Jag mår illa" - vänder det sig i magen! Läskigt eller hur? Vad var då positivt med att springa Tjejmilen kan jag fråga mig själv. Flygresan såklart!